Panikångest kan i princip vem som helst drabbas av.

Ofta kommer den första attacken i samband med att man haft det jobbigt, stressigt eller på andra sätt en svår tid i livet. Attacken brukar ändå komma som en total överraskning och många tror från början att dom drabbats av någon fysisk sjukdom, som t.ex hjärtinfarkt, eller annan allvarlig sjukdom. Och det är kanske inte så konstigt när man tänker på att några av symptomen kan vara: hjärtklappning, andningssvårigheter, yrsel, illamående, svettningar, darrningar och overklighetskänslor. När man söker läkare så blir det alltså oftast inte en psykiatrier, utan en allmänläkare eller akutsjukvården man vänder sig till. Det kan ta lång tid innan man får en korrekt diagnos och kan få hjälp att må bättre. En del paniker har själva av en slump förstått vad dom lider av t.ex. genom att läsa en artikel i en tidning, se på tv, eller på annat sätt komma i kontakt med ångest och känt igen symptomen och beteendet.

Det som brukar hända efter den första attacken är att man blir rädd för att ångesten ska komma tillbaks. Det är en så stark och fruktansvärd upplevelse att man absolut inte vill vara med om den igen. Man börjar att undvika platsen där ångesten först visade sig, men ganska snart blir området man rör sig inom, snävare och snävare och tillslut vågar man kanske inte gå utanför det egna hemmet av rädsla att behöva uppleva ångesten igen. Nu är det förstås inte alla som har så svår ångest att dom stänger in sig inom hemmets "trygga" väggar. Många har en lättare ångest och klarar av att leva ett någorlunda normalt liv med familj, vänner, arbete etc. Kanske undviker en person med lättare ångest bara en eller ett par situationer i livet, han eller hon åker kanske inte tunnelbana eller vägrar att stå i postkön. Men för den som har svår ångest kan hela livet bli förändrat genom att man undviker fler och fler platser och situationer för att om möjligt slippa uppleva den fruktansvärda (men ofarliga) panik och ångest som det för med sig att t.ex. vara tillsammans med andra människor, vara ensam, åka bil, gå i affärer eller vara långt hemifrån.

Det är svårt att själv ta sig ur en så svår ångest och man behöver mycket stöd och hjälp, både av psykiatriska vården och av anhöriga och vänner. Många med panikångest skäms för att tala med någon om sin ångest och tror att dom ska bli betraktade som "galna" och att vänner och bekanta ska dra sig undan och att man ska bli helt ensam med sin ångest.